Elva
A-gruppens säregna återförening i bok 11 av 10!
Ett gäng poliser flyr samtidspesten i storstaden och söker sig ut på landet till en herrgård för att umgås och berätta historier, ungefär som i Boccaccios medeltida Decamerone.
Men i takt med att berättelserna fortskrider börjar misstankarna vakna. Har de blivit ditlurade? Och i så fall varför? Det blir ett intensivt dygn som alltmer påminner om Agatha Christies Tio små negerpojkar…
Poliserna är nämligen tio, den sorgligen nedlagda A-gruppens före detta medlemmar, och deras berättelser formar ett finmaskigt nät av svårgripbara ledtrådar som så småningom borrar sig ner i historiens djup. Och den tionde berättelsen övergår i en elfte…
Arne Dahl kröner sin dekalog om A-gruppen med en lika skakande som humoristisk historisk kriminalroman. Berättelsen om Arne Dahl, Kerstin Holm, Paul Hjelm och de andra tar ett nytt och oväntat steg. Steg elva av tio. Därefter är framtiden oändlig…
Elva, den elfte boken om A-gruppen i Arne Dahls tappning, skiljer sig således från de övriga tio såtillvida att det är en berättelsesamling innanför en ram i stil med Boccaccios medeltida Decamerone; tio poliser flyr samtidspesten i storstaden, söker sig ut på landet till en herrgård och kommer till tals var och en för sig.
A-gruppen är alltså upplöst, bortsuddad, sedan ett år tillbaka, men precis som sas i slutet på Himmelsöga samlas man nu privat för att stämma av. De tio berättelserna blir till en novellsamling i stil med Jan Arnalds ”Klä i ord” från 1997; senmodernistiska iscensättningar i Jorge Luis Borges stil, fulla av dubbelgångare, mördare och författare, realiserade fiktioner och fiktionaliserade realiteter i sann janarnaldskt postromantisk stil – dvs boken fungerar som en dubbel brygga, tillbaka till Jan Arnalds höglitterära författarskap och vidare fram mot en fortsättning av hans arnedahlska populärlitterära övningar – ett i högsta grad levande bibliotek, med en term som Jan Arnald lanserade i ”Klä i ord” och i romanen ”Barbarer”; böcker som inbjuder till överskridande läsning, som inte känner skillnad mellan genrer och som upphäver gränser mellan liv och död, litteratur och verklighet, högt och lågt, originellt och kopierat.
Utanpå detta fungerar ramberättelsens 1700-talsäventyrligheter som en parabel för Arnalds/Dahls skrivande, tecknandes bilden av en författare i tjänst hos upplysningen men med romantisk mask för ögonen; Arnald/Dahl framstår mer och mer som en Almqvist för oss. Det är bara att gratulera författaren till ett fortsatt lyckat utforskande av berättandets konst och läsarna till nya snitslar i litteraturens labyrinter.
Recensioner, urval
Svenska Dagbladet – ”Det egendomliga med Dahls berättarkonst är med vilken osannolik lätthet han väver sin synnerligen mångstämmiga text. […] Risken med långa deckarserier är ju att författaren börjar köra på tomgång och leverera ständigt nya varianter av samma story. Jag vet inte någon annan deckarförfattare som har parerat denna risk lika effektivt och lekfullt som Arne Dahl. I varje ny roman återuppfinner han sina gamla välbekanta personer – och låter dem träda in i helt nya världar. ’Elva’ är en ren njutning att läsa. Smart, spännande, humoristisk och diaboliskt underfundig.”
Skånska Dagbladet – ”Elva är nog den märkligaste kriminalroman jag läst. Visserligen har Arne Dahl genom hela sin serie om poliserna i A-gruppen skickligt tänjt på kriminalgenrens gränser och hittat nya vägar för både poliser och intriger, men här slår han alla rekord. […] Arne Dahl är en författare som verkligen utnyttjar berättandets och fantasins alla möjligheter och han gör det med en tyngd och en uppfinningsförmåga som imponerar, och som gör läsaren riktigt, riktigt lycklig. Elva är förvisso en mycket märklig roman och det är också det som gör den till en helt underbar läsupplevelse. Och gissa om jag ser fram emot att få möta A-gruppen i nya märkliga brottsutredningar i framtiden efter denna givande utflykt i deras metavärld!”
Dagens Nyheter – ”På det viset finns det ett underliggande demokratiskt credo i detta ärkeromantiska litterära projekt, en tro på berättandets potential: alla kan läsa, alla kan berätta, alla kan drömma, och i de förmågorna ligger en kraft som kan lyfta den fattigaste torpare ur 1700-talets lera.”
Aftonbladet – ”Den litterära medvetenhet och skicklighet som utgjort ett slags överskottsenergi i de tidigare böckerna om A-gruppen ska äntligen få stå i centrum – glänsa, blända, leka. Ett skepp kommer lastat med drömmar, dystopi, metareflektioner, lärda allusioner, hänvisningar och en avancerad ramberättelse som utspelar sig på sjuttonhundratalet.”
Motala Tidning – ”…fyndigt, ja, riktigt befriande roligt i sina bästa stunder, med en Dahl på lekfullt och gränsöverskridande upptåg genom sin egen skapelse. En författare som väljer att spränga gränser och söker nya vägar…”
Göteborgs-Posten – ”Historierna som berättas kring middagsbordet är ömsom fasansfulla, ömsom milt humoristiska. Bäst är Dahl när han närmar sig kriminalromanen, vilket han gör i Det tredje ögat, om en smitningsolycka med efterföljande polisutredning i avgasernas Mexico City.”
Gävle Dagblad – ”Det är gott humör i berättelsen, kul dialog och spänst i texten. Och de elva berättelserna (jag förklarar inte varför det är elva) är underfundiga, lite obehagliga och i de flesta fall rätt överraskande. Bäst är den berättelse vars slut romanen inleds med. Ja, det där lät underligt, men ni förstår säkert själva när ni läser.”
Gotlands allehanda – ”Hans gränsöverskridande förmåga väcker både nyfikenhet och tillfredsställelse hos läsaren. Dessutom har han ett språk som vässar sinnena och ger djup åt en, i somligas ögon, inte särskilt litterär genre. […] Elva är spännande, njutbar och stimulerande läsning.”
Norrköpings Tidningar – ”Titelnovellen är en extremt raffinerad och stilfull historisk miniatyr som söker sitt eget och själva berättelsens ursprung med hjälp av en indelt soldatson på världsomsegling i upplysningens 1700-tal.”
