En midsommarnattsdröm
Många förändringar har ägt rum inom ”Rikskriminalens specialenhet för våldsbrott av internationell art”, mer känd som A-gruppen.
Kommissarie Jan-Olov Hultin har gått i pension, andra har förflyttats, vissa är föräldralediga, nya krafter har tillkommit. Och en av dem har plötsligt blivit överordnad de andra.
Det går mot midsommar, snart semesterdags. Ett visst lugn borde infinna sig. I stället blir det den mest intensiva veckan i deras liv.
En i gruppen anklagas plötsligt för brott i det förgångna, och en mindre bomb av säregna våldsbrott briserar i Stockholm. En gästarbetande polsk sjuksköterska yxmördas, en programansvarig TV-chef skjuts ihjäl efter premiären på en färsk dokusåpa, ett tilltänkt ”hedersmord” tar en oväntad vändning, ett lik flyter upp ur Riddarfjärden och vänder ut och in på allt. Och till slut blir allt väldigt personligt.
Det är under en enda het, laddad midsommarvecka som Arne Dahls sjätte fristående kriminalroman i tiobandssviten om A-gruppen utspelar sig. En midsommarnattsdröm förenar det bästa av det vi har lärt oss att förknippa med Dahl: stilens tryck, karaktärernas liv, intrigens överraskningar, samhällskritikens kraft och humorns beska svärta – den här gången med en tillsats av lätt magisk midsommarerotik.
Recensioner
”En fängslande bok? Ja. Spännande? Definitivt. Och ändå i grunden så avvikande från alla mallar. Arne Dahl är en författare med huvudet på skaft och med tusen rävar bakom alla öron. När det gäller hanteringen av läsarens förväntningar är han lurig som en hästhandlare på Kiviks marknad och klurig som ett missförstått bysnille. Han är, enkelt uttryckt, en kombination av det mesta och vet hur man bygger upp en bra historia, med villospår och allt. Men därtill tillför han en dimension, där fokus hamnar bortom själva mördarjakten och hamnar i det som brukar kallas moralfilosofi. […] Men budskapet, eller om man så vill ärendet, slår aldrig ihjäl berättelsen. Detta trots att författaren också, mest i förbigående, strör in samtidskommentarer av politisk art, blottlägger ideologiska småkryp skygga för solljus och säger bitskheter om vår tids flacka underhållningskultur och skräck för allvar. Det finns en nerv à la Graham Greene i Arne Dahls prosa, som är laddad med framåtrörelse och med ett poetiskt skimmer när han ger sig ut i ett sommar-Stockholm på väg mot midsommar. Arne Dahls nya roman tar politiska och moraliska grundfrågor på – ursäkta – blodigaste allvar. Men den är samtidigt en riktig sträckläsarbok. Kombinationen är svårslagbar.”
/Gunder Andersson, Aftonbladet
”Nu när han har ’kommit ut’ tycks han lekfullare, finurligare och berättargladare än någonsin. […] Dahl/Arnald hanterar i den nya boken fem olika och till synes helt disparata mordfall plus en internutredning och lyckas utan synlig ansträngning och med hjälp av Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm efterhand knyta ihop de spretande trådarna till en enda, smått förtrollande väv. […] Han är inte bara en suverän intrigmakare, han har dessutom en i genren sällsynt humor av det slag som inte utesluter seriös samhällskritik, satiriskt turnerad.”
/Nils Schwartz, Expressen
”Arne Dahl – alias Jan Arnald – är en så pass bra författare och driven stilist, ytterst exakt och träffande i sin alltmer svidande samtidskritik, att intrigerna och kriminalgenrens gängse grepp nästan blir av sekundärt intresse. Det låter som en paradox och är det kanske, ty Arne Dahl hanterar de traditionella inslagen som förknippas med kriminalromanen med säker hand. Det är laddat och spännande. I ”En midsommarnattsdröm” blir det till och med olidligt spännande. Eller uttryckt på ett enklare sätt: Rent litterärt passerar Arne Dahl en författare som Henning Mankell med hästlängder och vad gäller spänning och intrig placerar han Liza Marklund långt ner bland missromanerna. I en, enligt uppgift på nätet, ’upphittad notisbok som med stor sannolikhet har skrivits av Arne Dahl’ står det bland annat att läsa: ’…att inte göra avkall: inte på intrigen, inte på personskildringen, inte på miljöerna, inte på satiren, inte på spänningen, inte på språket – det är vad det handlar om…’ Och det är bara att konstatera att Arne Dahl till fullo levt upp till sina föresatser. Personligen är jag djupt imponerad.”
/Crister Enander, Helsingborgs dagblad
”Jag trivs numera bättre med A-gruppen än med Henning Mankells Wallander. Arne Dahl har mer värme och en humor, ibland svart som midvinternatten, som saknas hos Mankell. En midsommarnattsdröm är en i ordets egentliga mening magisk läsupplevelse.”
/Jan Mårtensson, Sydsvenska Dagbladet
”När sedan Arne Dahl ramar in denna genialt konstruerade berättelse med ett av världslitteraturens allra mest förtrollande dramer och dessutom tidsmässigt knyter ihop det med den trolska svenska midsommarnatten blir resultatet en av de bästa kriminalromaner jag har läst. […] Totalt tio böcker har Arne Dahl/Jan Arnald utlovat och med tanke på hur den här redan från början mycket bra serien bara blir bättre och bättre är det verkligen något att se fram emot.”
/Gunilla Wedding, Skånska Dagbladet
”Bakom den gåtfulla pseudonymen Arne Dahl har tills nu dolt sig en av Sveriges skickligaste kriminalförfattare som dessutom lyckats med konststycket att förnya genren. […] ARNE DAHL har kvar kraften och den stilistiska spänsten i prosan och synes mera avslappnad och säker än någonsin i uttrycket, ja så till den grad att han nu i bokstavlig mening visar sitt rätta ansikte. Den fräna samhällskritiken går igen, det är bett i replikerna som hittar sina mål i romanens inbyggda tvetydighet. Mellanrummen fylls ut av en aldrig svikande besk humor och en mjuk intensitet som lovar både spänning och överraskande vändningar i en intrig fyndigt kopplad till den undflyende, vilda anden Puck i Shakespeares En midsommarnattsdröm.”
/Anders Schröder, Nerikes Allehanda
”Inte sedan Sjöwall/Wahlöös tid har ett tajtare poliskollektiv härjat på svenska deckarsidor. […] Arne Dahl/Jan Arnald håller stilen och förblir en av de mest läsvärda svenska deckarförfattarna. Bra intrig, bra action och goda personteckningar toppat med en dos vass samhällskritik i rappt tempo. Dagsaktuell, detta utspelas sommaren 2002 och förlusten i fotbolls-VM mot Senegal är lika tung nu som då.”
/Per Åhlin, Östersunds-Posten
”Arne Dahl heter egentligen Jan Arnald. Det var i mitten av 90-talet som författaren kastade om bokstäverna i sitt efternamn och blev Arne Dahl. Han kan i dag känna sig rätt nöjd med att vara Sveriges mest intressante deckarförfattare. […] Återigen har Arne Dahl lyckats skriva en strålande deckare. Hans prosa är rapp och han fångar tidsbilden utmärkt med en mängd detaljer. Dessutom visar han stor musikkunskap…”
/Lars Andersson, Norra Västerbotten
”Det djärva ligger i stilen, eller snarare de olika stilarnas kollisioner med och korsbefruktningar av varandra. Liksom hos Shakespeare blandas förvisso högt och lågt, allvar och komik, det finstämda och det vulgära. Från den inledande närmast buskisartade detroniseringen av den pensionerade poliskollega vars tupé flyger av i en humoristisk scen (kategorin halka på bananskal), till de inkännande porträtten av våldets offer och de moralfilosofiska reflexionerna över frågan om mord kan vara en god gärning. Storyn är som vanligt mörk och hårdkokt, men också ovanligt lekfull – och komplicerad.”
/Magnus Persson, Svenska Dagbladet
”Arne Dahl imponerar i hantverket. Gåtan klarar sig mot de flesta odds. Dahl bygger in musiken som fiktionselement utan att bli kokett, en ständig fara i dessa sammanhang, och han kommenterar förra årets fotbolls-VM utan att förfalla åt den fåniga fetischeringen av brasiliansk fotboll. Han ger också en fin tolkning av medelålderns ensamhet och melankoli och av det sexualutopiska övervinnandet av dem. Arne Dahl är en av få läsvärda svenska deckarförfattare.”
/Magnus Eriksson, Göteborgs-Posten
”Dahl skriver pregnant, skickligt. Han lyckas föra in en politisk underton i sina betraktelser, och aldrig går han den enklaste, mest självklara vägen. Spännande. Engagerande. Oroande. Välskrivet. Bra, helt enkelt.”
/Kristian Lundberg, Norrköpings Tidningar
Inte sedan Sjöwall/Wahlöös tid har ett tajtare poliskollektiv härjat på svenska deckarsidor.
Per Åhlin